Att ha tid...

Innan jag fick barn hade jag all tid i världen till att träna men ändå hörde jag mig själv säga, alltför ofta, att jag inte hade tid till att träna. Det var arbeten som skulle lämnas in och böcker som skulle läsas, så det fanns inte mycket tid över till träningen.

Precis innan jag blev gravid med Filip började jag träna mer på allvar. Jag började löpträna lite lätt och styrketräna, mest för att inte gå upp alltför mycket i vikt. Jag hade inget långsiktigt mål utan jag ville mest bara komma i form. Tiden gick, jag blev gravid och träningen minskade sakta men säkert.

Efter Filip hade fötts väcktes träningsmänniskan i mig till liv. Helt plötsligt insåg jag att träning var det bästa som fanns och att springa faktiskt(tro det eller ej) kunde vara roligt. Jag bestämde mig för att börja träna på riktigt och jag satte upp nya mål.

Träningen fortskred utan några större problem och det var inte förrän jag skulle återgå till vardagen och lämna över stafettpinnen till Thomas som jag insåg att det här med att ha tid till träning faktiskt inte är så lätt. Träning+ Utbildning+Småbarnsförälder= Livspussel

Ganska fort insåg jag att om man vill träna får man ta sig tid!

Filip följer gärna med mamma och/eller pappa ut på en löptur!

Jag kör lite back-träning tillsammans med T och Filip.