Ibland blir det inte som man har tänkt sig!

Idag var det dags för ett familjepass igen och alla var peppade till hundra. Vi började springa mot banvallen och efter en liten stund somnade lilleman gott i vagnen, så som han brukar göra när vi är ute och springer. Allt gick toppen ända tills vi hade sprungit 7 km...

Då vaknade Filip och var ledsen och sen blev det bara värre och värre. Vi insåg att vi inte kunde springa eller gå hem med honom så vi gick in till Marianne på Norrstrand och fick låna telefonen. Jag ringde till min supermamma som kom snabbt som blixten och hämtade oss och körde hem oss till värmen!

Nästa pass för Fille stanna inne i värmen och då ska jag köra 2 mil, vilket blir nytt rekord!

Att ta en genväg utan att veta om det...

För en stund sedan var jag ute på ett härligt kvällspass i mörkret. Allt kändes bra och jag kände att jag kunde springa lite fortare, och mot slutet av passet tänkte jag på vilka fina siffror min klocka skulle visa när jag kom i mål.

När jag till slut kom i mål och tittade på klockan visade den att jag bara hade sprungit 4,70 km på cirka 29 minuter?! Jag tyckte att det verkade väldig märkligt eftersom jag har sprungit samma runda förut och då har den varit runt 7 km, men klockan kan väl inte ha fel tänkte jag. När jag väl kom in skyndade jag mig att föra in träningspasset på Funbeat och började granska mitt pass i minsta detalj. När jag kom till den delen då man kan se sträckan som man har sprungit såg jag att jag enligt kartan(och klockan) hade tagit en genväg utan att veta om det!

Så nu har jag mätt om sträckan på egen hand i Eniro och kollat hur lång runda har varit tidigare gånger och det visade sig att klockan lurade mig!

Nu ska jag njuta av mitt avklarade lopp och njuta av att det är helg. Trevlig helg!

En ny hjärna önskas!

Idag körde jag ett längre pass som blev en blandning av asfaltslöpning och terränglöpning. Jag hade tänkt ut en nya bana att köra i förväg och jag kände mig väldigt peppad när jag gick ut.

Första biten gick lätt och jag trodde att hela passet skulle gå som en dans, men ack så fel jag hade! Ju längre jag kom desto tyngre blev det och för en stund tänkte jag lägga mig ner på marken och inte ens försöka ta mig hem. När jag kom fram till skogen(som jag hade tänkt skulle vara höjdpunkten på passet) var jag helt färdig och jag ingen lust alls att fortsätta men envis som jag är vägrade jag ge upp.

När jag hade sprungit i spåret en stund släppte alla smärta som jag hade haft innan och allt kändes hur lätt som helst. Jag kände att jag var oslagbar och att jag kunde springa hur långt som helst! Så min planerade korta distans förvandlades helt plötsligt till ett långpass.

Under tiden som jag sprang min lilla extrarunda hem så insåg jag att min hjärna hade spelat mig ett spratt. All värk som jag hade i början satt endast i mitt huvud och jag skulle ha kunnat känna mig oslagbar från början av passet om jag bara hade fått min hjärna att tänka positivt och fått hjärnan att göra som jag ville.

Så de kommande veckorna ska jag träna på att lära min hjärna att tänka rätt så jag orkar springa längre och fortare!